För hans stödjande roll som Louis the Dauphin i David Michôds The King har Robert Pattinson gjort ett intressant val med sin accent. Under åren efter hans tid i Twilight-sagan har Pattinson blivit en av de mest intressanta och oförutsägbara skådespelarna i hans generation. Pattinson tog på sig delar i indiedrama av berömda auteurs som Claire Denis och David Cronenberg, och så omnämnde hans offentliga bild från glittrande hjärtslag till älskling av experimentell film. Han gör nu ett hopp tillbaka till mainstream med Christopher Nolans Tenet och, naturligtvis, The Batman, men innan han kommer dit har han dykt upp i Netflix-dramaet The King.
Fortsätt bläddra för att fortsätta läsa Klicka på knappen nedan för att starta den här artikeln i snabbvy.
Börja nu
Baserat på Henry IV- och V-historiens spel av Shakespeare, använder David Michôds historiska film inte Bards dialog men följer samma berättelse om utan tvekan hans mest ikoniska historiotitlar. Timothée Chalamet spelar den ödmjuka prinsen hela sin uppstigning till den engelska tronen som Henry V och hans segrande ledarskap mot franska trupper i slaget vid Agincourt. Pattinson stjärnor som Louis, hertig av Guyenne, dauphin - en son till kung Charles VI från Frankrike och drottning Isabel. Pattinson har aldrig varit en som spelar det säkert med sina roller. Han är inte riktigt lika bra i The King, även om det verkligen är en väldigt konstig prestanda som tittarna kanske inte förväntar sig att se vad som annars är ett standardhistoriskt drama, särskilt med tanke på dess ton. Den mest anmärkningsvärda aspekten av denna föreställning är hans accent, som bara kan beskrivas som underbart löjligt.
Pattinson har verkligen gjort ett mycket specifikt val med den franska accenten han använder för delen av Dauphin. Det är, för att uttrycka det otydligt, upprörande franskt på ett sätt som gränsar till parodi. Vissa har jämfört det med inspektör Clouseau, medan andra, som noterar det långa blonda håret och petulantpout Pattinson-utställningar i rollen, har dragit paralleller med den beryktade galen tyska skådespelaren Klaus Kinski. En annan sak som tittar på tittarna är kocken Louis i The Little Mermaid. Om Pattinson hade brutit ut i en version av "Les Poissons", hade det inte varit en överraskning. Hans Dauphin är en fop van vid att få sin egen väg och en utan önskan att slumma det i leriga åkrar med vanliga.
Det är en passande accent att följa med resten av föreställningen. Pattinson är den främsta motståndaren från Chalamet's Hal men han dyker inte upp i The King förrän en timme eller så till dess 140 minuters körtid. Han är nästan som en pantomime-skurk i vissa scener, snagar och glottar över sin pompositet, glad att få publiken att boo på honom. Dauphin tillbringar mycket tid med att sitta i en utarbetad trästol som snör och är en påkostad mobbing, och han är lätt den skäliga anledningen att titta på filmen. Pattinsons framträdande är överlägset det mest shakespeareaska elementet i en film som annars verkar angelägen om att strippa materialet från den teatraliska storheten.
Om inget annat visar accenten Pattinsons villighet att gå långt utöver de uppfattade gränserna för förnuftiga och traditionellt dramatiska agerande, även om ingen annan i hans roll är efter. 2019 har varit en stor påminnelse om Pattinsons sortiment och fascinerande oförutsägbarhet som skådespelare, och det är något som bör firas. Med Kungen stjäl Robert Pattinson scenen ännu en gång.
