För att starta Halloween-säsongen tar regissören Adam Green och skräckstjärnorna Kane Hodder (fredagen den 13: e) och Tony Todd (Candyman) publiken på en throwback-spännande tur med den nya slasherfilmen Hatchet II. Filmen, som är en uppföljare till 2006-filmen Hatchet, följer den mordiska utbrottet av en berserk halvmann, halv-träsk varelse från Bayou med namnet Victor Crowley.
Nyligen var Tony Todd, som spelar karaktären Reverend Zombie i både Hatchet och Hatchet II, i stan för en presstur till stöd för filmen. Under hans korta vistelse hade jag chansen att sitta ner med Mr. Todd och prata om hans karaktär, hans tankar om tillståndet för skräckfilmsgenren och varför han tycker att att titta på Hatchet II kan leda till ett ganska bra drickspel.
Jag har alltid varit ett stort fan av Tony Todd, både i hans skräckroller och i hans olika TV-karriär (som inkluderar uppträdanden på 24, Star Trek och många andra program), så den här intervjun var mycket rolig för mig personligen. Kolla in min transkription av vår chatt nedan.
Screen Rant: Är Hatchet II lika roligt som Hatchet var att filma?
Tony Todd: Jag tror det. Men Hatchet hade jag bara en dag på. Du vet, en scen, som jag hade kul att göra. Jag tyckte om att titta på den. I Hatchet II börjar allt överst. Och Adam Green har en smittsam glädje över vad han gör att han inte kan låta bli att smitta till alla. Jag menar att det är det jag verkligen gillar med honom, han är inte trassig.
Jag har arbetat med regissörer som har gjort det för mycket, särskilt i tv, du vet, "okej vi har det, låt oss gå vidare, nästa installation." "Tja vad med, vi kan kanske undersöka?" "Mmm … nej, låt oss gå." Han är inte så, och han älskar verkligen sin genre och det tror jag visar.
SR: Din karaktär har expanderat mycket mer för Hatchet II, så berätta vad är pastorn upp till i Hatchet II?
TT: När jag accepterade rollen första gången, accepterade jag den under förutsättning att om filmen gjordes, allting villig, skulle rollen bli större under den andra - annars varför göra det? Så han försäkrade mig om det. En sak som jag beundrar om honom är att han är en man i sitt ord, vet du? Det är tyvärr en sällsynthet i Hollywood.
Séra Zombie är en konstig kille, för du vet som du nämnde tidigt att det inte ens är hans riktiga namn. Hans namn är Clive Washington. Han är en charlatan, han är en säljare, han är bara ett steg från att vara en begagnad bilsäljare. Och han lever väl med att sälja turism och säljer prydnadssaker. Men jag tror att han har gjort det så länge att han faktiskt tror på sin egen hype. Vilket kan vara typ av intressant sardoniskt humoristiskt, trots de allvarliga saker som pågår. Och han är också berättaren. Jag är killen som måste berätta för utläggningen, som jag förhoppningsvis gör på ett sätt som inte är för tråkigt.
SR: Ja, jag tror inte att du behöver oroa dig för det.
TT: Jag hoppas inte, men det var min oro. Hela historien om Victor Crowley [och hans ursprung] var i slutet av dagen, och vi var på ljud scenen, och Adam släckte lamporna och han säger att det här är historien som han brukade drömma upp när han var en liten pojke på lägret. Jag vet inte om det var Boy Scouts eller vad som helst. Han säger att vi gör det så.
Och det som var konstigt är att ingen lämnade scenen. Jag hade DP där, jag hade kameraföretaget där. Danielle [Harris, som tog över rollen som Marybeth för filmen] var fortfarande där. Garderobeperson. De stannade alla … Och så jag tror att kvaliteten på det kom igenom, du vet under redigeringen.
Och Adam var bara så glad. Han låg på ryggen som en lite emasculerad kackerlacka, vet du? Han kommer, "ja, det är vad jag drömde om" eftersom han var 8 år, eller 12 år gammal, du vet. Så, ögonblick som det säger, "Okej, det här gör du för."
SR: Jag tror att det jag gillar med honom [Adam Green] är att han väljer att använda praktiska effekter i den här filmen.
TT: Absolut. Det är det som får den här filmen att fungera. Och vem som helst som tittar på det som vet något på distans om filmprocessen vet att detta inte är CGI … vet att det här är gamla skolan, ställa in dem. Och jag tror att det är anledningen till att varje död framgångsrikt trumfer den sista, du vet. Och efter att ha sett det två gånger i en offentlig miljö, första gången i London, med 1600 människor som bara skrek som om de var på en berg-och dalbana - och det var inte en midnattvisning, det var en sju-tiden-screening - det var då jag verkligen fick att "Wow, om inte annat, detta kommer att vara en traditionell ölbongfilm under många år framöver."
[Skratt]
TT: Och det kan vara hur många gånger luckan träffar, eller hur många dumma människor gör dumma saker …
SR: Vi kommer att skriva ner reglerna för det här spelet just nu: "Tony Todds regler till Hatchet II-dricka."
TT: Det kommer att bli en man. Jag säger till dig att i slutet av det önskar du att du inte hade druckit.
SR: Jag kan föreställa mig.
[Skratt]
SR: Så, om du är en fan av genren själv, vad tycker du om filmer som inte är typ av slasher-driven, är bara mer fokuserade på våldet självt - de så kallade "Torture Porn" -filmerna som Hostel?
TT: Ja, jag tror att de är farligare på ett konstigt sätt. För det finns inget utrymme för avgift i dessa. De är alla bara rakt upp, du vet, slags döda spänningar. Du vet vad jag menar. Men jag tror att det också är en reflektion över samhället och inte nödvändigtvis filmskaparna. Jag tror inte att filmskaparna skulle göra det om de inte trodde att det fanns en marknad för det. Jag minns just nyligen, för ett par år sedan, hade jag ett möte med ett företag, jag kommer inte att nämna vem de är, men jag hade en bra idé för något och de lyssnade på mig och i slutet sa de, "Tony vad vad vi är intresserade av vad vi vill ha, är tonårsfilmer. Det är vad vi vill ha. " Jag sa: "Jag vet inte hur jag ska skriva det." Det gör jag verkligen inte. Jag skulle kunna. Jag kunde ströja det. Men jag vet inte om jag vill, vet du vad jag menar? Du behöver ett barn.
[Skratt]
Du behöver ett barn som vet och förstår, du vet, barn fångade i ett funhouse som slaktas. Jag borde dock bita på tungan, för jag gör mig redo att göra slutdestination 5.
SR: Jag skulle fråga om slutdestinationen.
TT: Jag är en skådespelare att hyra [skratt] och jag måste ta det här jobbet, lita på mig. För det ger mig för mycket för det och jag kan leva med det.
SR: Du vet, jag är verkligen glad att höra att du kommer tillbaka till Final Destination 5 -
TT: Ja det är jag också. [Skratt]
SR: - för jag gillade Final Destination, den första filmen. Den allra första filmen var smart, hade ett bra manus och du hade faktiskt din roll som gav den ett övernaturligt hotfullt element.
TT: Men jag var också utställningskillen i det också.
SR: Ja, det är sant.
TT: Men jag hade en skalpell och mortikerverktyg i mina händer, så det gjorde honom på det sättet. Någon, ett annat företag som ska förbli namnlöst, jag hade ett möte med sa att vad filmen var, liksom ett par andra, jag kan inte komma ihåg vad han sa, var ett Tony Todd-ögonblick, vad det än är. Du vet, du ser den här killen och du vet att han kommer att göra något som är, du vet, maniskt synister eller vad som helst.
SR: Så är karaktären i Final Destination 5 samma karaktär från Final Destination?
TT: Ja, det är Bludworth, bara den här gången du ser honom tre gånger. Jag vet att jag kan säga er den första, det finns en ordningsföljd för vad som händer i slutet, men de första 20 minuterna är på en hängbro.
SR: Åh, okej.
TT: 20 minuter.
SR: Wow, jag menar, filmen kan inte vara mer än 90 minuter antar jag. 20 minuter på öppningskatastrofen?
[Skratt]
TT: För det är en katastrof.
SR: Jo, de verkar bli mer och mer intensiva verkar det. Rätt? Du måste.
TT: Jag tror att människor blir mer och mer - tyvärr - skadade för våld. Människor är, mindre känsliga för saker de borde vakna upp med. Skräckfilmen som jag slutligen kommer att göra kommer att vara närmare Rosemary's Baby ven. Inte nödvändigtvis samma sataniska sak, men något som kommer under din hud, verkligen. Jag vill inte att du lämnar skratt, jag vill lämna dig skaka. Det för mig är - som när du först såg Night of the Living Dead originalet, och du visste inte, det fanns ett ögonblick där att "detta kunde vara riktigt." Det för mig är sann skräck.
1 2
