Detta är John Krasinskis tid att lysa på storskärmen. Krasinski är mest känd för sin roll som Jim Halpert på The Office och tog examen som dramatiker med utmärkelser från Brown University och gör sin manusdebut med Promised Land.
Krasinski tog en originalhistoria skriven av Dave Eggers, författare till Away We Go (som Krasinski spelade i) och Where the Wild Things Are, till hans goda skummel, Oscar-vinnande manusförfattare / stjärna Matt Damon, och de två slog ut en hjärtlig film med ett miljömeddelande.
Kransinski och Damon har båda stjärnan (såväl som samprodukter) och förenas av ett stjärnspel inklusive Oscar-vinnaren Frances McDormand (Moonrise Kingdom, Fargo); Rosemarie DeWitt (Rachel Getting Married, Company Men), Scoot McNairy (Monsters) och Hal Holbrook (Into the Wild, Water for Elephants). Fokusfunktioner och regissör Gus Van Sant hoppade ombord och det har varit en rolig resa för Kransinski. Damon var ursprungligen planerad för att göra sin regissedebut, men på grund av planeringskonflikter var tvungen att kalla in en tjänst till den gamla kompis, Gus Van Sant, (som regisserade honom i Good Will Hunting och Gerry) i sista minuten.
Beläget i den lantliga staden i McKinley i Pennsylvania, stjärnor Damon som Steve Butler, ett naturgasföretag rep som möter mer motstånd än han förhandlade för när han försökte köpa upp borrrättigheter på kämpar bondens mark. Efter att ha medvetet anpassat sig till det lokala folket, hittade Butler - tillsammans med sin affärsrika partner, Sue Thomason (McDormand) - sig mot lokal opposition i form av en pensionerad lärare, Frank Yates (Holbrook) och en gräsrotsaktivist, Dustin Noble (John Krasinski), som plötsligt seglar in i stan.
Vi satte oss ned med Krasinski, som påpekade att detta inte är en politisk film om antifracking, som tidigare har rapporterats. Han hävdar att det istället är en vacker mänsklig berättelse som ligger nära hans hjärta, eftersom hans far växte upp i en liten stålarbetsstad och mötte liknande problem.
SR: Vad lockade dig att skriva den här historien?
JK: Jag hade inte skrivit ett originalmanus tidigare och jag hade funderat på saker som betyder mycket för mig. En av de sakerna är min pappa, så medvetet kom jag fram denna idé. Min pappa växte upp i en liten stålstad strax utanför Pittsburgh. Hans pappa arbetade tre jobb, och familjen hade inte så mycket. Jag minns att han talade om sin barndom, som lät så ljus och positiv och jag minns som en okunnig åttaåring och sa: "Så din barndom måste ha varit hemskt?" Och han sa: "Nej, det var fantastiskt. Vi hade en otrolig gemenskap av människor, vänner och familj och det fanns denna tro att morgondagen skulle bli en bättre dag." Och den rena idealistiska bilden fastnade mig hela mitt liv. När jag blev äldre insåg jag att vi som ett land och som ett folk har flyttat oss bort från det samhällsidealet och den styrka vi har tillsammans. Så det var historien jag ville berätta.
SR: Hur fördelade du denna tro i berättelsen om samhället i McKinley?
JK: Jag ville berätta en historia om ett samhälle som min pappas som går igenom några tuffa tider. Så idén om naturgas kom till idén lite senare. Vi hittade det i en del forskning och läsning om denna borrningsserie i 'New York Times'. '60 Minutes 'hade gjort ett stycke om människor som bokstavligen blev miljonärer över natten. Så vi tänkte: "Det här är det." Detta är bakgrunden som vi kan lägga till den ursprungliga idén som vi redan har. Det är en riktigt hög satsning pokerfråga genom att det finns så mycket potentiellt att vinna och så mycket potentiellt att förlora, oavsett vilken sida av frågan du faller på.
SR: Hur reagerade lokalbefolkningen när filmbesättningen anlände till sin lilla stad?
JK: När vi rullade in i stan i Pennsylvania var folket snäll och generös att släppa in oss och de var verkligen inte hämmade alls att komma upp och berätta hur de kände. Och många människor var som: "Gör inte detta! Detta är verkligen viktigt för oss och det räddade oss." Vi fick folk säga att de hade gårdar i sin familj i 150 år och att de inte har pengar att betala inteckning längre. De sa: "Jag vill inte vara den person vars namn finns på listan som gav upp den egenskapen, jag kan inte göra det." Så när du ser vilken känslomässig konflikt detta är för människor, inser du vilken otrolig möjlighet vi hade att berätta historien om dessa människor.
SR: Hjälp lokalbefolkningen dig att hålla den här historien balanserad?
JK: Jag minns den dag då vi var tvungna att skriva stadshuset där samhället står upp. Jag minns Matt som sa: "Det här har blivit en anti-fracking-film. För alla som inte vill spendera tid på att undersöka den eller se filmen, har detta blivit en politisk anti-fracking-film." Och vi har aldrig talat om det igen. Och det var det faktum att han hade varit på den här vägen när folk kommer ut på dig utan anledning och inte ger dig nytta av tvivel om att faktiskt titta på filmen, och han sa så länge du är säker på vad du vi gör där vi var, låt oss bara fortsätta.
SR: Stadsfolket såg ut så övertygande, använde du professionella skådespelare eller lokalbefolkningen?
JK: Nej, det var Gus. När han läste manuset visste han exakt vad vi tänkte på. Matt sa till mig att Gus gör det hela tiden och han gjorde samma sak på 'Good Will Hunting', är vad vi sa om karaktärer som inte är en dimension, han tar det gånger tio. Han är förstoringsglaset med historier som de inte är vettiga om du försöker manipulera människor till att tro att det är så det är. Du måste visa dem hur det är. Så bokstavligen gick in i baren vi sköt i den lokala staden kl 14 på en tisdag och det fanns några fantastiska karaktärer där. Han sa: "Vi gör en film, vill någon vara i den?" Bartendern i filmen, det är hennes bar, hon äger den. Gus är just den typen av regissör. Han tittar på vad som finns där istället för vad som finns omkring oss för att återskapa känslan av filmen.
SR: skrev du med Frances McDormand i åtanke för rollen som Sue? Hon lade till lite lätt komedi lättnad.
JK: Hon är jättebra i det här. Vi skrev det första utkastet till manuset på sex veckor och det var definitivt ett vilddjur som vi inte hade regerat på hela vägen. Vi skrev för Fran i åtanke. Så Matt föreslog att vi lika gärna kan skicka det till henne nu för att se om hon är intresserad. Och hon signerade omedelbart och det var ett år innan vi började skjuta. Så när vi hade Franks röst i huvudet, gick vi helt med den karaktären. Hon var en av våra favoritkaraktärer att skriva eftersom hon är denna röst av förnuft. Det enda partiet för henne är hennes familj. Fran förde en hel del till den delen. Hon kom med lite bra färg för sin karaktär och vi lyssnade och det gick allt till manuset.
SR: Hur var din skrivprocess med Matt? Hade du datorer med rygg mot rygg, eller hur fungerade det?
JK: Vi hade en dator. Han fotograferade "Vi köpte en djurpark" vid den tiden och jag fotograferade kontoret, så vi var lite månsken. Jag skulle köra till hans hus varje helg, han vinner som standard bara för att han har fyra vackra döttrar. Jag skulle dyka upp i hans hus lördag morgon för frukost och vi skulle skriva fram till middagen och jag vet inte hur vi fick allt arbete som vi gjorde, för vi spratt i 'The Little Mermaid' sjutton gånger
SR: För dig självklart?
JK: Naturligtvis var det för inspiration! (Skrattar) Du såg inte den korrelation? Men vi arbetade riktigt bra tillsammans. Vi klickade precis. Vi har en mycket liknande röst och syn på livet genom att vi är eviga optimister och vi båda kände till behovet av humor varje steg på vägen, annars skulle filmen bli för tung. Vi skulle agera varje del ut. Jag minns att Matt sa att det var ett låt när vi fick ställa in och han spelade bara en karaktär. (Skrattar)
SR: Hur kände det som författare att höra dina ord på set? Var du någon gång distraherad som skådespelare?
JK: Lyckligtvis var mina scener bara med Matt för det mesta. Så jag hade inte så många möjligheter som Matt gjorde vilket är när du säger en linje och väntar på att höra den rad du skrev tillbaka. Men för mig, inte bara att höra människor säga de rader vi skrev, men jag ska vara ärlig, hela denna upplevelse har varit helt surrealistisk. Detta är ett stort övergångsmoment för mig med "The Office" slut, så jag tror att det är så mycket mer med den här upplevelsen än bara det faktum att det var mitt första manus eller att få jobba med de fantastiska skådespelarna. Att vara en del av något så speciellt i en tid då jag tappar något som har varit en viktig del av mitt liv, om inte ett avgörande ögonblick i mitt liv, att vara en del av en familj och definieras som en del av mitt liv som kommer till ett slut, att ha en speciell möjlighet att gå igenom har varit en gåva är en underdrift.
SR: Du studerade manusförfattning på Brown, så att skriva var alltid ditt huvudmål och du blev bara i skådespel?
JK: Jag kom till Brown och hade en konstig tanke att jag eventuellt skulle kunna spela basket (skrattar), som slutade på cirka trettio sekunder när jag gick i gymmet och såg laget. Och så gick jag över campus och drog ner en reklamblad för en skisskomediagrupp som jag aldrig hade agerat tidigare. Jag kom in. Och det enda skälet till att jag agerade i skolan var på grund av samhället, som om jag var i kören för varje pjäs, jag var aldrig riktigt huvudrollen. Jag var engelska-major och hela mitt mål var att vara engelsklärare. Du kan inte examen Brown med en Creative Writing-exam såvida du inte tar programmet Honours, vilket innebär att du måste vara en engelsk major och sedan ansöker du om att vara i playwriting-gruppen och jag hade turen att komma in. Jag var typen av barn om det inte var i radio, jag hade inte hört låten och jag hade inte sett filmer om de inte var i Megaplexen. Hela upplevelsen jag hade på Brown var den mest ögonböjande upplevelsen och jag behövde inte ens droger!
SR: Dina föräldrar är inom det medicinska området, förväntade de dig att följa efter?
JK: Nej, jag har de otroligaste föräldrarna och de satte inte press på mig. Jag växte upp i ett hus och oavsett vad de tyckte om saker, handlade det alltid om mitt val. Efter teaterskolan i Brown visste jag att jag ville ge skådespel. Jag minns att jag berättade för mina föräldrar att jag skulle till New York för att bli skådespelare och min mammas första svar var: "Fantastiskt, men det enda jag frågar är att om tre år om du inte får lite mat, så har du Vi måste dra dig själv ut eftersom jag som mamma aldrig kunde be dig ge upp dina drömmar. " Jag tyckte att det var oerhört klokt och rättvist. Och säkert nog kommer omkring tre år, jag ringde min mamma och jag sa: "Jag är ute, du har rätt. Det fungerar inte." Och det var min mamma som sa: "Vet du vad? Det finns några månader till slutet av året, bara stick ut det." Och tre veckor senare fick jag 'The Office'.
SR: Wow!
JK: Japp, så min mamma höll mig i spelet och jag är skyldig henne tio procent på allt. (Ler)
SR: Vad kommer publiken att ta bort från den här filmen?
JK: Vi hoppas att människor tar en minut att inse att vi alla är en del av ett samhälle och vi har så mycket att säga och att dessa dagar att välja människor som tar hand om oss inte kommer att hända. Detta är en mycket mer komplicerad tid och ett mycket mer komplicerat landskap.
Promised Land finns nu i teatrar.
