Regissören Daniel Stamm är inte främling för filmens framställande dokumentärstil. Faktum är att hans faux-dokumentära drama A Necessary Death är till stor del varför han tappades för att regissera The Last Exorcism. Vi satte oss för att prata om fördelarna och möjliga fallgroparna med denna filmstil, hans metoder för att uppnå stjärnprestanda, The Last Exorcism's kontroversiella avslutning och dubbelkopplade ledande damer.
Screen Rant: Du har pratat om något av vädjan till den dokumentära stilen, i form av att skapa en större känsla av intimitet med publiken. Du har sagt att en fördel med den här stilen är att kameran står för publiken och i praktiken tvingar dem till handlingen. Med tanke på att den här filmen väljer en dokumentär / hittad filmmetod, varför valde du (även om Nathan Barr är bra) att göra poäng?
Daniel Stamm: Jag tror att du måste skilja den intellektuella strategin som naturligtvis skulle säga; ingen musik alls och vi är fanatiska över den ena kameravinkeln som jag var i början. Jag sa om vi har det
[ENORM SPOILER ALERT]
demonen som kom ut ur elden skulle kameramannen inte säga, "Jag undrar vad Cotton skulle tänka på det." Han skulle stanna kvar på den jävla demonen.
[END SPOILERS]
Spoiler-fri översättning: Om kameran är fokuserad på ett visst område så ser det inte ut för att se vad skådespelarna tänker om handlingen i det området, den skulle förbli fokuserad på vad som händer där.
DS: Men då hade vi att vi tappade helt vår huvudperson i några minuter och att vi helt tappade kopplingen till hjälten i filmen. Så vi fotograferade faktiskt de actionbilderna. Så det var den typen av intellektuell inställning kontra den emotionella inställningen och den känslomässiga avsikten med scenen. När vi var tvungna att fatta ett beslut att gå för den intellektuella eller den emotionella inställningen, gick vi för den emotionella. Detsamma gäller för musiken. Utan musik i en skräck saknas faktiskt en så stor del. Jag skulle hellre tappa den lilla delen av publiken som kommer att bli förolämpad eftersom en dokumentär inte borde ha musik än den stora delen av publiken som den typen ger sig över till scenen. Och faktiskt de flesta dokumentärer görs. Och Nathan är så subtil med poängen att jag känner att det är en balans mellan att inte vara invasiv utan att samtidigt vara så effektiv som möjligt.
SR: Är det en begränsning av en traditionell dokumentärstil? Att du kan fastna i några av dessa regler eller begränsningar?
DS: Det är inte en begränsning men det är en balansåtgärd för att slå till och du kommer att främja vissa människor på vissa sidor av spektrumet. Eftersom de vill ha en fullständig upptäckt filmer. Men då borde det inte heller göras någon redigering. Och om vi hade en fullständig upptäckt filmupplevelse, utan redigering, skulle vi ha en tjugofyra timmars film och det fungerar inte heller. Och du skulle bara ha en kamera och en vinkel. I en konventionell film har du alla dessa olika vinklar och du kan visa publiken allt du vill visa dem. Och du kan få mycket att hända i redigeringen, särskilt i en skräckfilm. Och här måste du få det att fungera i kamera - vilket kanske är den största begränsningen.
SR: Hur lång tid tog det att skjuta, och hur många timmars bilder hade du? Du nämner att du ibland skulle ta så många som tjugo tar.
DS: Var sa jag det?
SR: Jag läste presskit - jag är beredd! (skrattande).
DS: Ah ja! Jag borde läsa presskit!
SR: Du borde! Det är en bra läsning.
DS: Det fantastiska med den stilen är att du inte väntar på belysning; du vet att du inte väntar på att kranen kommer fram så att du verkligen kan koncentrera dig på skådespelarna och du har hela tiden i världen att experimentera. Så om du vill göra 20 tar kan du göra 20 tar.
Stamm använde denna teknik för att driva skådespelarna förbi sina egna sinnes gränser, förbi punkten med apati under leveransen och hela vägen till den punkt där ”raseri sätter in.” På den platsen hittade de ett instinktivt svar från en plats av sanning i linje med sina karaktärer. Förutom flera spel inkluderade Stamm en sund improvisation som förberedelse för skådespelarna. Vissa av dem gjorde det som några av filmens största stunder. "Bananbröd" -prediken kommer att stå för många som en gynnad scen.
Detta är en film som erbjuder enastående framträdanden; var och en griper i sin egen rätt. Jag var absolut tagen och fascinerad av karaktären av Cotton Marcus som började med hans introduktion under filmens första kvartal. Caleb Jones gav mig fysiska frossa som Caleb Sweetzer. En påtaglig känsla av fara omger honom och man har ingen aning om vad han kan göra härnäst. Han ger oss en känsla av att han var en fullständig live tråd. Ashley Bells sortiment och fysiska är fantastisk. Så det finns ingen tvekan om att Stamms process är effektiv.
SR: Så hur många dagar sköt du?
DS: 24 dagar.
SR: Hur många timmars fotograferade du?
DS: Jag har ingen aning men det var mycket. För på en konventionell film skulle du ha kört bara några minuter om dagen och vi hade förmodligen den att köras i fyra till sex timmar.
24 x 5 = 120. Så det är en hel del bilder.
SR: Det nämns att du gjorde en hel del improvisation. Skapade det några problem i redigeringsrummet?
DS: Oftast i repetitioner gick vi bort från manuset men skulle sedan komma tillbaka till det. Men det är sant att i en tag till nästa är mycket mer olika än de skulle vara i en mer konventionell film. Men det är fantastiskt eftersom du har alla dessa bilder - du vet att du kan redigera dig ur saker för att du har allt detta fantastiska material.
Alla som har sett affischen för den här filmen har sett sinnet böja sig bakåt som huvudskådespelerskan Ashley Bell utför. Den verkliga chockern är att det absolut inte används någon CGI för att förbättra hennes prestanda.
SR: Jag måste fråga, hur i världen förvandlade Ashley hennes kropp så?
DS: Hon är dubbelkopplad; hon kan dra ut axeln så. Som jag inte ens visste att hon kunde. Det är inte därför jag kastade henne.
SR: Ja, jag skulle fråga om det var en del av gjutprocessen.
DS: Jag kastade henne för att vi gjorde en improviserad exorcism i auditionerna och hon var så läskig. Jag har detta trick som jag är riktigt stolt över och jag tror att det kommer att gå ner i biohistorien. Jag sitter i väntrummet på en audition och låtsas vara en annan skådespelare som prövar och pratar med folk som kommer in innan de vet att jag är regissören. Så jag har verkligen en mycket god känsla för vem de är som person innan de ens kommer in i rummet. Hon var den sötaste mjukaste, trevligaste flickan. Och när hon gjorde exorcism gick hon uppför murarna - människor var rädda som "vad i helvete händer" och det är precis vad vi behövde - den energin och det mörker. Och det är därför jag kastade henne.
Och sedan två dagar innan vi faktiskt sköt exorcism scenen (som var skriven helt annorlunda än vad du såg); Jag frågade henne om hon hade några idéer, något som hon ville testa. Hon sa i hotellets lobby "varför gör jag inte det här?" och hon böjde sig så bakåt bakåt. Och jag sa att du stannar som du är, jag ska skriva om hela scenen och vi kommer att basera scenen runt det.
SR: Hur skrevs det ursprungligen annorlunda?
[SPOILERS PÅ FILMENS SLUT]
DS: Det var mycket mer dialog, det var mycket mer slags schackspel som hade båda mycket lika. Nu är det mycket mer Ashley ringer skotten och honom reagerar på demonen.
SR: Vad tar du i slutet av filmen?
DS: Det finns inget av mig för att avsluta, för i princip vad vi säger att vi ger dig en film på nittio minuter och sedan ska vi berätta om tro är sann eller inte? Jag kan inte säga det, det skulle vara det mest arroganta i världen att göra. Så det är ganska viktigt att vi har ett öppet slut. Du vet att vi har en karaktär som inte trodde på Gud och nu när helvetet faktiskt öppnar sig framför honom tror han äntligen på Gud - men är det tro? Vill du verkligen se en demon framför dig och tro på Gud? Det är inte riktigt tro. Så när han går mot demonen och ber Gud om hjälp vill jag inte visa resultatet av det eftersom jag inte vet om Gud skulle hjälpa honom eller om Gud skulle säga; "Du vet vad du inte trodde på mig tidigare så du hanterar det själv." Det är ganska viktigt att slutet är så öppet slutat som det är just nu och att det inte finns något av mig. Frånvaron av att ta direktören och författaren är lite viktigt när det gäller frågor.
[END SPOILERS]
SR: Vad är din personliga uppgift om tron?
DS: Jag var inte uppvuxen som troende. Men när jag blir äldre händer det så mycket saker som inte är vettigt för mig på något annat sätt
Så jag är inte där ännu som jag skulle säga att jag tror. Men jag är inte lika militant en ateist längre. Jag tror att jag är mer
Jag bytte från ateism till agnosticism.
SR: Så du håller ett öppet sinne?
DS: Ja.
Leta efter ett extra stycke där filmens skapare diskuterar sina olika synpunkter på filmernas centrala teman samt dess överraskande slut. Producenterna Eli Roth och Eric Newman och huvudspelare Patrick Fabian och Ashley Bell väger alla in.
Följ mig på Twitter @jrothc och Screen Rant @screenrant
